För att göra en lång historia kort så började jag mina sena tonår med att få ätstörningar. När jag gick ut gymnasiet vägde jag 42 kg och hade en enormt snedvriden syn på mat. Jag började tappa kontrollen över mitt liv och allt gick i 180, så jag försökte ta kontroll över den på något sätt. Och lättast var nog maten. Jag kan inte påstå att jag tränade, utan att det bara handlade om kosten.
Jag lyckades ta mig ur det på egen hand efter att ha kraschat tre dagar innan studenten med någon form av magkatarr och massa stressproblem.
Sedan gick jag väl tillbaks till att vara normalviktig, jag är ganska kort, 162 cm, så 55 kg var ganska lagom för mig. Jag hade ganska aktiva och fysiska jobb i butiker, med hästar, djurfoderbutik m.m. Jag hade också en hög ämnesomsättning och kunde äta ”vad som helst”.
Sedan passerade jag 25 år, det som på något sätt varit en vändpunkt för kvinnor i släkten. Där många fått se sig själva gå upp i vikt. Jag började dessutom på ett kontorsarbete och i kombination med att jag inte tränade, och aldrig har gjort, så smög sig kilona på.
Jag har under åren prövat alla möjliga former av dieter – GI, lågkalori, låg fett m.m. Visst gick jag ner, men sen gick jag upp igen… och sådär har det hållt på.
För några år sen började jag träna på Friskis, men fick väl egentligen inget bra resultat av det. Försökte hålla koll på vad jag åt, men mina tidigare problem med ätstörningar gjorde att det gärna slog över till överdrift.
Så för lite mer än 2 år sen så började jag springa. Mest pga att jag ville ställa upp i Vårruset med några vänner. Jag började på noll, jag kunde inte ens springa 3 km, men 3 km blev 5 km och sedan blev det inget Vårrus utan istället Blodomloppet.
Sedan bestämde jag mig för att jag skulle springa 5 km på under 30 min, det gjorde jag några månader senare.
Sedan började jag fundera på hur i helskotta jag skulle gå ner i vikt, jag vägde mer än någonsin, nästan 80 kg till mina 162, jag tog hjälp av vänner som är nutritionister m.m. och de sade ”du borde gå ner i vikt”, men inget hände. Vågen rörde sig långsamt neråt, men inte så pass som det borde. Så under sommaren 2013 när Sammy var borta på bete så toksatsade jag. Jag tränade 5-6 dar/vecka, ofta dubbla pass, detoxade och räknade kalorier, och äntligen kom resultatet. Jag gick ner 13 kg på ett drygt år, och de sista 8-9 kilona kom de sista 3 månaderna. Jag började bli nöjd och tänkte att resten av kilona kommer, bara jag fortsätter.
När vikten började komma i fas så fortsatte jag mina löpmål, och det blev att klara milen, och dit nådde jag med Röhnisch Running School av Lofsan och Ida under hösten 2013. Då blev nästa mål milen under 60 minuter, och det klarade jag under våren 2014. Här väcktes också en idé om att springa ett halvmaraton.
Jag har alltid tyckt att folk som springer halvmaraton/maraton och längre är galna, imponerande ja, men fortfarande galenskap. Och nu kunde jag ju räkna mig till den skaran också.
Hursomhelst. Detta blev målet för 2014. Att springa Stockholm Halvmaraton i september.
Men saker hände också på vägen. Jag drabbades av hur många tragedier som helst; omplacering på jobbet, fuktskada i badrummet, min häst blev skadad, min ponny som jag känt i 26 år fick jag avliva, min pappa dog, en kanin dog, min stalker hörde av sig, en kollega dog och min bror blev misshandlad i december.
Så även om jag lyckades ta mig igenom träningsprogrammet för halvmaraton och faktiskt genomförde den var det också det enda. Kosten orkade jag inte ens tänka på. Det blev mycket skräpmat, mycket halvfabrikat, och med det kom kilona krypandes igen. Så av mina 13 kg jag gick ner, gick jag upp 10 kg. Och där är jag idag.
Har börjat få koll på min kost igen, men träningen har, ärligt talat, gått ganska segt detta första halvår. Några kilo har jag förlorat, så helt kass är jag inte. Men nu har jag ett maraton att se framemot, mer energi och bättre förutsättningar, så nu ska jag köra på igen!
Så. Nu har jag kastat ut detta i hetluften och hur ska jag då klara det? Genom träning och motion samt kaloriräkning. Jag har nämligen kommit underfund med att jag inte fungerar om jag får förbud. Då triggar det på en gång mitt kontrollbehov. Och jag vill inte ge mig själv förbud. Jag vill inte säga ”nej, jag kan inte äta den där bullen/pastan/pizzan” utan genom kalorikontroll lär jag mig vad som är bra, vad som är dåligt. Vad jag kan skära ner på och vad som är värt att äta. Kontroll kanske vissa tänker… Jovisst, men mer en hälsosam kontroll utan förbud! 
Det gör liksom inget om jag äter lite för många kalorier en dag, då får jag ju försöka lära mig utav det liksom. Tänka efter vad jag kan modifiera eller skippa. Inte svårare än så!
Så. Nu har jag avslöjat mig. Att jag gått upp i vikt igen. Men jag är på rätt väg och jag vet att jag kan nå mitt mål igen. Och även målet med att springa maraton i november. Men det kommer krävas hårt jobb och disciplin.
Men jag hoppas att ni vill följa med på min resa och jag undrar också – vad vill ni veta och läsa om? Vill ni ens läsa om det?
Hit me up och tack för att du läste!
